Solskenshistorier

Ganska ofta får vi på Solgläntan mail och telefonsamtal från människor som tagit sig an en fd. hemlös katt, och för att visa hur mycket glädje en katt för med sig finns denna sidan kallad Solskenshistorier. Avsikten är att alla som via Solgläntan tar hand om en eller flera katter som på något sätt haft det besvärligt kan skriva (maila) till oss och berätta, så vi kan lägga ut texten här.

Uppgifter som bör finnas med är:

• Kattens namn
• Lite om kattens bakgrund
• Varför du valde just den katten
• Datum för kattens 'inflyttning'
• Gärna en bild om du har möjlighet

... och naturligtvis din egen, personligt utformade, text.

Maja, 2010-02-26

Maja heter vår nya familjemedlem. Hon är nu ca 7 månader. Maja hette Maria när hon kom till oss men vi tyckte att namnet Maja passade bättre. Hon är en hittekatt som hade kommit till Solgläntan efter att hon hittats tillsammans med sin syster i en kartong på en allmän plats.

Hur hon hamnade hos oss är en liten egen historia för sig. Så här var det:

Vi har en huskatt som heter Murre på 10 år. Han var ensam och syntes inte till så mycket längre när vi var hemma. Han låg mest och sov. Han hade också återkommande problem med att kissa pga urinsten. Vår dotter lade försiktigt fram en lösning på problemet. Att vi skulle skaffa en kattunge som kunde leka och få fart på Murre. Vår dotter Anna jobbar ibland på Solgläntan och hon skulle försöka hitta någon som passade ihop med Murre. Jag avböjde bestämt att följa med och välja ut någon. Jag tycker att alla katter där är så fina så jag hade inte kunnat välja någon. Därför följde hennes bror med. Anna utgick ifrån hur Murre var till lynne m.m. och att den nya katten skulle passa ihop med honom och att de skulle trivas tillsammans. Kravet från vår sida var att kattungen skulle vara lika fin som Murre. Det vill säga att han går på lådan, inte förstör saker och är inte på vissa möbler mm.

Men oj vad vi misstog oss. Trodde inte att det fanns så fina katter.

När min dotter och son hade valt ut Maja skickade de en bild till min mobil av Maja. Jag var såld direkt. Sedan öppnades dörren och Maja var hos oss. Det skulle bli en hel del jobb att få henne tam, förklarade Anna. Men så här ska ni göra: säga hennes namn när hon jamar så att hon så småningom kommer till er, klappa henne försiktigt när hon äter, berömma när hon har gått på lådan, försöka ta upp henne i famnen, hålla kvar henne en stund och lägga ner henne och klappa och berömma.

Sedan hände det saker varje dag. Allt vi skulle öva på gick som en dans. Och det gick inte många dagar förrän Maja och Murre låg i samma stol. De åker till och med i samma transportbur. Helt fantastiskt.

Och Murre är sitt gamla jag igen. Han springer och jagar Maja eller också är det tvärt om. De spionerar på varandra och går och gosar.

Nu pratar Maja också. När jag kommer hem står de båda vid dörren och hälsar mig välkommen hem. Och sedan jamar hon för att säga hej. Lägger sig på klätterställningen och vrider sig och visar att jag ska leka med henne. Tycker hon inte att jag sköter mig tillräckligt bra så går hon efter mig och försöker säga att vi ska leka. Små bollar älskar hon. Hon sysselsätter sig väldigt mycket själv. Och så fort någon av oss sätter sig i soffan eller fåtöljen hoppar hon upp i famnen, spinner och går runt och placerar sig till sist med en duns bekvämt i famnen.

Maja är väldigt vacker. Hon är grå-vit-tigrerad och nästan vit på magen. Har en mjuk, fin päls och en randig svans som nästan alltid står rakt upp med en liten böj på svanstippen. Hon gillar att sitta i fönstret och äta på blommorna och titta på fåglarna.

Jag känner något speciellt för Maja – hon är liksom min. Maja Sötnos kallar jag henne. Ibland säger jag på jobbet att nu slutar jag för dagen för jag måste gå hem; Maja väntar på mig.

/Sonja

Baloo och Mowgli

På jullovet när jag var med min pappa och dotter på husdjursmässan i Kista besökte vi sjävklart Kattfondens monter då vi är kattfaddrar hos dom. Vi pratade lite med tjejerna som stod där, och sen vänder jag mig om....Och där är han...han kallas för Baloo och det var kärlek vid första ögonkastet. Vilken mysig kille, inga besvär med att det var massa folk runt omkring, han kurrade och myste mot stängslet på buren som världens charmigaste katt. Både jag och min dotter föll pladask för hans charm. Sen föll det sig så att min mamma (lika kattokig som jag) som fick ta bort sin älskade kisse i somras och velat fram och tillbaka om de var redo för en ny katt ringde dagen efter och nämner i förbigående att de just pratat om att det nog skulle bli en "katthemskatt" i allafall, och att de även pratat om två kissar för att de ska få sällskap av varandra. Sjävklart måste jag ju då berätta om Baloo, varpå mamma frågar om han finns kvar. Jag går ju då sjävklart direkt in på Kattfondens hemsida och kollar, och visst fanns han kvar. Och han hade ju sin kompis Mowgli som ville flytta tillsammans med honom, dom hade tydligen blivit övergivna av sin tidigare ägare och blivit lämnade vind för våg för att klara sig själva. Mamma pratade med sin man och de bestämde sig för att ringa. Nästa dag får dom tid för besök på Kattfonden för att hälsa på katterna, samma visa igen...kärlek vid första ögonkastet...Det blev bestämt att "pojkarna" skulle flytta hem till min mamma. Vilken lycka!! Nu har vi två underbara katter som fått en andra chans i livet och som nu har det bättre än bäst. Dom fick nya namn också, Baloo heter numera Sigge (och har namnsdag samma dag han flyttade in, 100110) och Mowgli heter Sotis.



Sigge blev snabbt mammagris och Sotis blev pappagris. När de flyttade in stod julgranen fortfarande kvar och det var både spännade och konstigt, men prydnadsfåglarna som satt i granen har fått sätta livet till. En innätad balkong var också intressant att upptäcka, massa kojjor och fönster att spana ut i. De har funnit sig tillrätta på alla sätt och bor numera mitt i smeten vid Mariatorget i Stockholm och sommarhalvåret kommer dom bo på Dalarö i skärgården, kan ett par katter få det bättre.
Idag var jag och min dotter och hälsade på med en massa leksaker och godis i "inflyttningspresent" , det var poppis värre, mycket lek, kel och kattpussar blev det. Mammas pojkar är urmysiga!!
Vi kommer fortsätta att stödja Kattfonden och vill tala om för alla er som jobbar där vilket underbart arbete ni gör som ger alla katterna en andra chans.

Stor kram, Ingela från Tyresö.

Dior, 2009-04-28

Vi adopterade en underbar katt som heter Dior Brunmaskad Siames!
Hon kom till oss 24 februari 2009 som var mycket rädd..
Första veckan bodde hon i gästrummet under en säng.
Vi har även våran Tigerlurv 4 1/2år som blev ensam då vi fick avlida våra gamla katter.
Då Tigerlurven låg o deppa i en gaderob och kände sig ensam,bestämde vi oss att vi ville ha en katt till,jag började se mig omkring efter en kompis.
Kikade på de olika hemsidorna för hemlösa katter.
Då jag såg Dior på Solgläntans katthem var det som att jag såg katten som jag är uppvuxen med min siames som blev19år ,,Dior vill jag ha!
Första tiden här hemma blev dramatisk eftersom jag altid låtigt balkongdörren vara öppen så katterna kunnat gått ut en sväng på dagarna när vi inte varigt hemma, som vana gjorde det första dagarna Dior var hos oss.



En dag när jag kom hem var hon borta vände upp och ned på allt här hemma men hon var borta fick ringa på hos alla grannarna.
Min kattälskande grannen längst ned hade hört ett konstigt jamande kl 10.30 då hon gått ut o kikat ,hittade hon Dior som hon tog in till sig.
Hon hängde lappar i butiken och undrade vem Dior tillhörde.
Jag blev glad o lycklig att hon hade tagit in Dior.
(Min granne säger att Dior är den finaste katten på våran gård!)
Hon klarade fallet på 3vån. Sedan har balkongdörren varigt stängd när vi inte varigt hemma.
Men hon lyckades igen då vi var hemma o klarade sig fint men nu är balkongen in stängslad.
Har haft lite problem med att få henne på lådan,hon ville gärna gå i badkar o handfat. Men åtgärdat det med att ha vatten stående en tid + att hon har varigt van vid toalett kattsanden har nu fått blanda toalett med annan kattsand och egen låda.
Hon har´snuva som inte går över! Men hon är en helt underbar katt o mycket beroende av våran Tigerlurv. Ser att syskonen finns kvar på Solgläntan men jag hoppas innerligt att de snart får ett hem.

Liselotte

Missy, 2009-01-29

Hej!

Jag har den 22 oktober 2008 adopterat Missy från Solgläntan. Hon kommer från ett vanvårdsärende ute på Ekerö. Missy är släkt med min katt Miso, som jag har adopterat den 21 november 2007, som också kommer från Solgläntan. Missy är troligen född 2004, precis som Miso. Jag brukar säga att de är systrar, fast ingen kan veta om det är så eller ej. Missy och Miso är båda sköldpaddsfärgade, så båda damerna är bestämda av sig.  Missy var dräktig när hon kom till Solgläntan och fick då komma till ett jourhem, för att föda sina ungar. Efter det så kom hon åter till Solgläntan och till ytterliggare ett jourhem, där hon fick stanna i tre månader. Den tjejen skulle sedan ut och resa och kunde inte ha Missy kvar. Så fort Missy hade kommit ut på hemsidan, så mailade jag till Solgläntan och sa att jag ville ha henne. Detta har jag inte ångrat, trots att jag nu har fyra katter. Missy har varit lite rädd och skygg, men har sakta men säkert blivit mindre skygg. Missy kan även vara tuff när det behövs, främst mot Miso. Missy älskar att ligga i deras sovrum, på deras ”lilla” Catwalk och på skänken. Mina katter har ett eget sovrum och en Hästens säng. De får gå ut, eftersom vi bor på bottenvåningen. Den 7 januari var de här och spelade in katterna från programmet ”Hitta Hem” i TV4, som ska sändas i vår. Missy och Socker var med i ”Hitta Hem” tidigare. Det ska bli en uppföljning på hur det har gått för katterna från Ekerö.

Hälsningar Elinor, Maja, Missy, Miso och Socker.

Sixten, 2008-04-15

Nej, man måste ha en katt i sitt liv. Trots alla katthår, mat och passning, planering vid resor och allergiska barnbarn. I fyrtio år har jag haft katt omkring mig och det går inte att vara kattlös. Numera hittar man det mesta på Internet. Vi såg Bamse och vi tyckte att han hade så vackra sorgsna ögon. Han borde få en chans till ett bättre liv. Vi hämtade Bamse i början av februari. Han lystrade inte till sitt namn så han fick ett stiligare namn, Sixten. Han är naturligtvis världens finaste katt. Jag tror att han är släkt med Tore - samma teckning och färger. Och så går han omkring och väser väldigt vänligt och ljudlöst. Har aldrig hört katter göra så. Vänlig och gosig. Gillar mycket att bli borstad! Faller ihop med en duns då jag kommer med borsten!



Han går fint på lådan och äter sina hårdisar med förtjusning, men står frågande inför färsk fisk, räkor och leverpastej! När värmen kommer ska dörrarna stå öppna och Sixten får traska ut i vårsolen. Han måste öva sig lite för till sommaren väntar nya arbetsuppgifter som torparkatt. Att Sixten har den mogna åldern av 2 år och inte var en liten kattunge när han kom till oss spelade ingen roll. Tänk att varje gång jag har fått en ny katt så har jag fått världens bästa!

Anna

Miso, 2008-01-12

Hej!

Jag adopterade Miso den 21 november 2007. När jag kom och hämtade henne i Vallentuna, så han jag bara ut till stora vägen, så var det poliskontroll. Det gick bra, så vi fick fortsätta hem till Alvik. Jag hade dagen innan adopterat en svartvit honkatt från Kattstallet från Åkeshov, som heter Socker. Till en början var både Miso och Socker skygga kissar, men det tog inte ens två veckor, så kom de fram och ville kela. Både Miso och Socker har gjort stora framsteg, och nu ligger oftast Miso i min säng på nätterna. När Miso tycker att jag ska gå upp och ta hand om henne och Maja, så kommer hon och väcker mig. Jag har en honkatt till, som heter Maja, som kommer väldigt bra överrens med Miso och Socker. Nu är Miso och Maja riktiga kelgrisar och börjar acceptera andra människor också, t.ex. min mamma och min pojkvän. Socker får jag kela med, dock inte lika mycket. Eftersom vi bor på bottenvånignen, så går alla tre katterna ut, via min balkongdörr. De tycker bäst om att ha balkongdörren öppen och kunna gå in och ut som de vill, när vi är hemma. Katterna har hittat sina favoritplatser att ligga och sova på, Miso tycker om att ligga i deras sovrum på deras Hästens säng, i sofforna eller i min säng. Alla tre katterna verkar må hur bra som helst. De slickar varandra varje dag.

Hälsningar Elinor Schönewald, Maja, Miso och Socker.

Tore och Tuff, 2006-07-19

Hej på er!

Tore (fd. Puzzel) valde oss en mörk kväll i mars. Vi fastnade direkt för hans otroligt mysiga sätt och charmiga utseende. Vi valde att döpa om honom då vi tyckte att han såg ut som en liten Tore med sin stora näsa och skelögda blick.

Tore kom snabbt in i familjen och är numera bästis med sin nya bror, Tuff. Tuff och Tore spenderar mycket tid ute i solskenet, blir skitiga och samlar på sig fästingar till husse och mattes stora förtret. Väl inne kryper han gärna upp i husses eller mattes famn och har en riktigt mysig stund. Han är otroligt sällskapssjuk och följer en var man än går.

Efter ett par dar i sitt nya hem började Tore prata och nu får man inte tyst på honom :) Alla våra gäster tycker att han är underbar, rolig och väldigt speciell. Han går runt och väser och småjamar tills han får all uppmärksamhet.

Soliga hälsningar
Peter & Erica
Tore & Tuff

Busan (f.d Tussan) & Smulan (f.d Vimsan), 2006-07-05

Det var på husdjursmässan som vi först fick se Tussan o Vimsan. Vi blev direkt förälskade i dessa två vackra katter, Tussan med sin långa vackra päls och sin busiga personlighet. Vimsan med sin graciösa kropp, vackra linjer och lite restrektiva yttre. De kom inte från samma kull, men hade växt upp tillsammans på Solgläntan så de har blivit som två systrar.

Den 12/1 2006 kom de hem till oss och därmed fick de även sina nya namn. Tussan fick namnet Busan, vilket stämmer mycket bra, och Vimsan fick namnet Smulan, för hon var så liten och söt som en kaksmula.

Busan var klart modigast. Inom 20 minuter flög det leksaksmöss genom luften och efter kom Busan och skrynklade parkettgolvet. Smulan höll sig på avstånd och gömde sig när man pratade med henne. Hon strök längs med golvet och väggarna och var mycket låg.

Men på natten kom Smulan upp i sängen och var jättekelig. Hon låg hos oss hela natten och har gjort det ända sen dess. Busan är en katt som självklart också är kelig, men hon är ingen famnkisse. Hon lägger sig gärna bredvid och nära oss, men aldrig i knät. Hennes favoritplats under natten är mellan våra kuddar.

När vi hämtade katterna så blev vi tillsagda att Busan var keligast och mest lekfull. Men nu när vi har haft dem i några månader visar det sig att många gånger är det är tvärtom. Smulan är den som kommer upp i famnen och är kelig. Hon kan få sina stunder då hon totalt får "kattfnatt" och är jättebusig. Hon älskar att leka med Busans svans, när Busan hellre vill vara i fred. Smulan är även en liten diva, som går med huvudet högt och är lite fin i kanten. Lådan får inte bli för smutsig och maten passar inte alltid en sån fin dam som Smulan.

Busan gör också skäl för sitt namn. Hon är en katt som aldrig kan vara stilla för länge. Hon älskar att leka med min sons lego och allt som oftast trampar man på legobitar i lägenheten. Men båda katternas favoritleksak är "stropparna" från mjölkpaketen. Man kan öppna ett mjölkpaket och sekunderna efter är "stropparna" borta från köksbänken och istället ser man dem flyga genom luften med katterna efter. Busan är rebellan och ledaren hemma hos oss. Hon tar för sig och ser till att hon får det hon vill. Hon är envis som synden och har alltid något hyss för sig.

Nu har de precis börjat få gå ut. Busan är den som mest vill ut, medan Smulan än så länge hellre ser på sin syster genom fönstret, men det ändras säkert snart.

Systrarna har skänkt oss mycket glädje och sällskap. Vår äldsta son Linus är mycket förtjust i katterna, speciellt i Busan, eftersom hon accepterar honom, Smulan är nämligen mer reserverad när det gäller barn. Båda katterna är snälla mot vår lilla pojke som bara är 5 månader gammal. Busan är speciellt förtjust i bebisen och gärnar kelar med honom. När lilla Emil nyfiket jollrar och känner på Busan ligger hon snällt stilla och hon använder aldrig klorna. Smulan går hellre undan.

Busan och Smulan är två underbara kattfröknar. Tack för att vi fick chansen att ta hand om dem!

Hälsningar,

Familjen Dahlqvist
(Nina, Henrik, Linus och Emil)

Upplands Väsby, 2006-07-02

Hemsida: http://spaces.msn.com/members/stigstedt/

Morris, 2006-06-30

Hej!

Jag tänkte bara skriva några rader och berätta om Morris som vi hämtade i påskas. Morris hade ju haft det lite tufft innan han kom till er, men nu mår han som en prins. Han har ju en liten egenhet som är otroligt charmig. När han vill något, sätter han sig på "rumpan" håller upp framtassarna och klappar dom mot varandra. Han är helt oemotståndlig då! Oftast är det matskålen som är tom, men han använder tricket även när han vill att man skall öppna någon dörr eller få oss att kliva upp på morgonen.

Eftersom min man är hemma om dagarna så har han alltid sällskap, men han är ute väldigt mycket. Han lärde sig snabbt att gå ut och in i kattluckan när han väl började bli intresserad av omgivningen. Första tiden ville han helst vara inne där han kände sig trygg, men nu har han utvidgat sitt revir. Vi har ju en stor tomt på 7000 kvm så han har mycket att utforska. Fåglarna är jätteintressanta, ekorren jagar han, utan framgång så klart och grannens katt har han blivit kompis med.



Han kommer springande varje kväll när jag kommer hem. Han känner igen billjudet, så när jag köp upp för vår backe är han redan på väg för att hälsa. Sen följer han mig som en skugga tills han är säker på att jag inte ska åka iväg igen. På nätterna sover han oftast i vår säng och han har slutat jama som han gjorde i början.

Vi är så glada för att vi fick ta hand om honom och han är en ständig källa till glädje för oss.

Varma hälsningar
Christina Sjögren

Cleo, 2006-05-31

Hej!

Kommer ni ihåg mig? Michas syster som flyttade från er i juni förra året.
Jag har det jättebra i mitt nya hem och blir väldigt bortskämd, här får man göra nästan som man vill! Jag får sova i mattes garderob bland hennes kläder, det var min favoritplats ända tills husse flyttade. Han har fått jobb i ett annat land men kommer hem snart har matte sagt! Nu är min nya favoritplats soffan eller vardagsrummsbordet så jag kan hålla koll på matte så inte hon också försvinner!
Annars gillar jag att sova på mattes handväska, på hennes kläder som ligger på golvet, köksbordet eller på mattes mage!

När matte släcker lampan på kvällarna brukar jag rejsa runt i lägenheten och jama högt! Det är ju så tråååkigt när hon går o lägger sig! Tänk om hon bara kunde vara uppe lite till...
Jag gillar att prata, svarar på allt matte säger och lite till! Matte säger också att jag har det högsta kurr hon någonsin hört! Hennes mamma brukar säga att det hörs till Uppsala! Och jag kurrar jämt!



I början när jag kom hit var jag lite skraj och gömde mig mest under sängen.. men sen märkte jag att dom var snälla så då vågade jag komma fram lite oftare. Men det tog ett tag innan jag vågade hoppa upp i sängen.
Jag vet att jag inte får gå upp på diskbänken (enda stället där matte säger att jag inte får vara)
men jag brukar göra det iallafall när matte inte ser. Man vet aldrig vad man kan hitta för gott där uppe! Om jag fick äta hur mycket jag ville skulle jag nog rulla fram nu!

Jag gillar inte riktigt andra katter vilket matte tycker är tråkigt, för hon vill ha en till katt. Men jag kan gärna titta på dom genom fönstret! En gång fick jag bo hos min mattes mamma i en vecka när matte var bortrest. Där fanns två andra katter men jag vill inte ha någon kattkompis! Det räcker med matte!

En sak gillar jag inte när matte gör. Stökar till. Då brukar jag gömma mig tills hon har städat! Jag är lite kräsen av mig. Gå ut i koppel är också läskigt men ganska spännande! Finns mycket att lukta på!

Jag är väldigt kelig av mig och nu har jag fått komma till ett väldigt kärleksfullt hem där jag trivs mycket bra och jag vet att de kommer behålla mig för alltid!!

Tack för att ni tog hand om mig och gav mig ett nytt fint hem!
Jag bifogar lite bilder på mig!

Med vänlig hälsning

Cleo och Cleos matte

Aisha och Caesar, 2005-12-19

Hej.
Jag tänkte att jag skulle höra av mig och berätta lite om mina underbara katter Aisha och Caesar. Vi hämtade dom en solig dag i Augusti -2004 på solgläntans katthem. Först Caesar, sedan Aisha eftersom hon var tvungen att steriliseras först.

Historien bakom valet av just dom två, och att vi valde att skaffa en katt från solgläntan var följande;

Vi, dvs jag och mina två barn, Max och Linus hade just året innan, september -03, blivit av med våran älskade livskamrat Bobbi sen 14 år tillbaka, och naturligtvis svor vi på att aldrig mer skaffa någon "ersättare" till henne.

Men så kom jag in på kattfondens hemsida, djurtokig som jag är sedan barnsben, och begäret efter att dels få en ny älskling, och dels att kunna vara till insats och hjälp för något djur som någon annan slängt iväg, växte sig bara större och starkare för var dag. Så vi tog kontakt med och åkte ut en dag till solgläntan.

Poff, jag föll direkt för Aishas gröna ögon och pratglada stämma. Hon åmade och kråmade sig och sa : "välj mig, välj mig, välj mig"...
-Vem kan stå emot en sådan kattstämma?
-Inte jag iallafall.
Max och Linus föll pladask för den storväxta och silvermarmorerade hankatten Caesar, och kärleksaffären var ömsesidig o ingen återvändo fanns. Vi alla kände att vi bara måste ha varandra...

Sagt och gjort, efter vad som kändes som en evighet så kom dom äntligen hem till oss. Visst var det jobbigt i början, Aisha var skygg, rädd och tillbakadragen och avskydde alla männsikor som närmade sig, förutom oss. Men sakta men säkert så fann katterna varann och även sin egen stabilitet och trygghet inför både sig själva och omvärlden.

Idag är Aisha den mest keliga och tillgivna katt man kan tänka sig. Av det magra lilla trollet som kom till oss då finna bara en smårultig kelsjuk tjej med sikeslen päls kvar. Caesar är den kramgosate kille som finns, som älskar att ligga med sina tassar runt våra halsar, han kramas, kelar och buffar. På nätterna sover Aisha med sin kropp tätt intill våra ansikten, och Caesar lägger sig helst på våra ben och sover. Övrig tid roar dom sig med att jaga varandra upp och ner i kattträden, att äta, att tvätta varandra rena, och att ligga och titta in i våra akvarium, och intressant studera alla ödlorna i terrariet.

Vi har nog fått de bästa katter man kan tänka sig,
-Tack för att ni valde och kom till just oss, älskade Aisha och Caesar!

Piaff (fd Kalops), 2005-12-12

Vi hämtade hem kattungen Kalops i mitten av september 2004, beslutet togs då saknade efter vår Carabas som hastigt dog i augusti blev för stor. Vår son Alexander på 5 år saknade sin kompis och jag som jobbar hemifrån tyckte att huset blivit alldeles för tyst och tomt på dagarna. De stora barnen höll med så den siste motståndaren var min man som tyckte vi kunde vänta lite innan vi ersatte den gamle katten. På vinst och förlust satte sig Alexander och jag i bilen en dag och åkte till Vaxholm för att titta på katter, de hade stängt och eftersom vi var väldigt sugna så fortsatte vi till Vallentuna där vi snabbt förälskade oss i kattungen Kalops. Vi preliminärbokade henne samma dag och på lördagen så tog vi mannen med oss och hämtade henne, han hade rätt att säga nej men insåg slaget förlorat, dessutom älskar även han katter och en söt liten kattunge och en bedjande 5 åring samt fru blev helt enkelt för mycket för honom.

Piaff har snabbt funnit sig till rätta, tyvärr var hon förkyld och hade ögoninfektion när vi fick henne så efter en veckas avvaktande blev det ett vetrinärbesök, där konstaterades även att skabben i öronen inte var död så det blev till att åka hem och droppa i ögonsalva i ögonen, frontline i öronen och pencillin i munnen. Jag kan säga att trots denna start hos oss så har hon aldrig rivit eller bitit eller fräst åt oss utan till största del spunnit!!! 3 dagar in i pencillinkuren så hade vi plötsligt inte en lugn och gosig kattunge utan en racerkatt som for som ett torrt skinn runt huset, provklättrade mina gardiner (en gång) samt leksaksmöss, råttor, studsbollar härjades det vilt med. Badkarsproppen är vi numer tvungna att förvara på en hylla högt över badkaret för annars bär Piaff omkring den i huset och man hittar den inte när man vill bada. Hon har dessutom använt min nya balklänning som klättervägg (då blev jag inte glad). På mornarna går hon ut och kommer in till lunch, då går hon och sover på en dyna i min översta skrivbordslåda medan jag arbetar. På nätterna sover hon i vår säng.

Vi har nu även kastrerat henne för att inte bidra med mer kattungar i denna värld, det finns fullt tillräckligt som det är. Tyvärr misslyckades operationen så de inre stygnen släppte, så en lördag morgon fick vi åka akut till Albano för omoperation, inte billigt, men vetrinären som gjorde första kastreringen stod för kostnaden vilket var skönt. Hon har snabbt blivit en liten favorit hos de olika vetrinärerna och sköterskorna hon besökt, lyckas alltid bli extra kliad och klappad, spinner dessutom så högt när hon är där att det inte går att lyssna på hennes hjärta. Nu mår hon dock toppen och är en mycket älskad familjemedlem som stulit våra hjärtan totalt. Trots att hon är busig så är hon väldigt kelig och social och kommer alltid rusande när man visslar och ropar på henne. Hon leker kurragömma med Alexander samt söker godis som en värsta spårhund. En riktigt rolig katt.

Jag ser nu att Piaffs mamma Kajsa skall adopteras bort, om hon är lika snäll och social som Piaff så är hon en vinstlott, jag hoppas hon får ett fantastiskt hem.

Hälsningar
Marie Åhgren

PimPim, 2005-12-12

Hej!

Här kommer en hälsning från PimPim (fd. Kalle) som kom hem till oss i november för 2 år sedan. Här har han fått 2 systrar, Siri och Lotus 2år (från Katthemmet) och en mormor som heter Ronja 12år.

Vi fick höra att PimPim och hans syskon kom från ett hem med runt 40 andra katter och att han därför inte hade fått så mycket uppmärksamhet från någon människa förut och va lite rädd av sig. Och när vi tog hem honom till oss va han jätterädd för oss allihopa, han verkade tro att vi hade baktankar med att vilja klappa honom och de andra katterna fick inte komma i närheten. Vi va lite oroliga då och undrade hur det här skulle gå med en katt som va så rädd... Men vi gav honom tid och lung och lät honom ta det i sin takt. Och nu, 2 år senare, är det svårt och se att han varit så rädd! Han trivs jättebra med oss och leker och stojar med sina styvsystrar! PimPim har vuxit upp till en ganska stor och biffig kille.

Han är fortfarande lite rädd för nya människor och kan reagera på nya främmande ljud men annars är han som en helt ny katt. det går bara bättre och bättre att för oss att gosa med honom, han har äntligen lärt sig att det är ok att hoppa upp i soffan eller krypa upp i mattes eller mattes knä för att kela och bli klappad. Att bli borstad tycker han också om för han fäller ganska mycket hår =)

Vi är jätteglada att vi fick ta hem vår "lilla" mysiga PimPim, vi älskar honom så mycket! Tack så mycket och Lycka till!

Tass och hälsningar, PimPim, Helène och Ingmarie (Siri, Lotus och Ronja hälsar också)

Ami, 2004-05-18

Hej!

Jag hämtade Ami i slutet på januari och hon trivs jättebra här med Sheila (14 år blandad norsk skogskatt) och mig. I början lekte Ami alldeles för mycket tyckte Sheila men hon accepterade Ami efter ca 1 vecka och försökte tvätta henne, men Ami kunde inte vara still och njuta av att bli tvättad. Sheila var van vid att Prince (hennes bror som dog i november) och hon tvättade varandra grundligt varje dag, men denna rutin är inte Ami alls intresserad av (tråkigt nog).

Ami verkade trivas samma stund som hon gick ut ur kattburen när hon kom ifrån Solgläntan, hon var inte alls något rädd utan utforskade lägenheten glatt. Det verkade som att hon visste att det var här hon skulle bo nu och hon accepterade det direkt. Det har inte varit några problem alls förutom att Sheila ibland inte orkar med Ami när hon är som busigast. Hon en mycket tillgiven, söt, busig, nyfiken katt som alla tycker mycket om.

Hälsningar
Mari Lundmark

Läs fler historier